Tema 16
Jag har 56st för tillfället jag ska skriva med tema låtar
(shufflade på min mp3, så jag har inget med låtar/karaktärer att göra),
och förhoppningsvis publicera här.
Samma sak gäller för dessa som de tidigare.
Novellerna behöver nödvändigvis inte vara exakt baserade på låtarnas innehåll!
Tema 16:
The Cars - Drive
Motormullret från den snart tjugoåriga Ford Broncon och det rytmiska ljudet från
vindrutetorkarna var sövande.
Han hade kört flera mil vid det här laget, det var mitt i natten och snön yrde runt dem. De var helt ensamma på motorvägen, något han mycket väl kunde förstå. Ingen normal person skulle ge sig ut i det här ovädret.
Det var många år sedan han tillåtit sig själv att känna såhär. Det var länge sedan han vågade lita på någon, lika mycket som han litade på henne. Hon var verkligen speciell.
Snabbt och skickligt återtog han kontrollen över bilen.
- Vad slarvig du är, kom som ett mummel från hans sida.
Han skrattade till.
- Det är ditt fel, svarade han, bara för att direkt ångra sig.
Tänk om hon inte...
En djup tystnad uppstod mellan dem. Han hoppades innerligt att hon somnat och missat vad han sagt.
Frasande från hennes dunjacka hördes, och snart kände han ett par mjuka läppar mot hans kind.
- Jaså, här tar vi oss friheter?, hans ton var generad men samtidigt lugn och stabil, som alltid.
- Mmm...
Han sneglade mot henne igen. Hon satt nu lutad mot honom, och tog samma tunga andetag som tidigare.
En varm känsla spreds i honom och han log.
Han hade äntligen hittat någon att ta hand om, någon att skydda, älska.
alltid skulle finnas i närheten varje gång hon behövde skjuts hem.
För er som vill ha lite information(eller som bara vill skratta åt hur patetisk jag är)...
Serie: X-Men
Karaktär/er: Maverick, OC
Antal ord: 317
//
En sista önskan.
Titeln är tillfällig, den kan komma att ändras om jag fortsätter på det här, vilket jag förmodligen kommer att göra, har rätt bra idéer den här gången tycker jag. ^^
Pluspoäng till den som kommer på vart jag fått namnen från. :P
Varning!
Det jag skrivit är ganska grymt.
Läses på egen risk, men lämna gärna en kommentar om det är för mycket.
And now, the intro.
-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.--.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-
En blixt for över himlen och lyste upp den lilla dalen. Regnets lugna, rytmiska smatter hade bytts ut till ett ursinnigt dån och tältet ruskades våldsamt i den hårda vinden.
Gnirk satt tyst, men trummade oroligt med fingrarna på benen. Hans ansiktsdrag var stelt, bistert och strängt, hans bruna lockiga hår matchade de bruna ögonen och han var grovt byggd, precis som en ledare ska vara.
Han svor om och om igen inombords. De skulle inte ha stannat för natten i den här dalen, men trångsint som han var tillät han ingen, varken män eller kvinnor, att övertala honom. Dalen var lång och vid, det lilla lägret låg mitt i och utgjorde en mycket lättåtkomlig för vem -eller vad- som nu kunde råka komma förbi. Gnirk kunde inte för världen komma på någon som var dum nog att ge sig ut i det här ovädret, inte ens för att ge sig på ett litet läger som kunde ses från kilometers avstånd. Stormen hade dragit in över dem tidigt på kvällen, och den hade inte rört sig på flera timmar. Ännu en blixt lyste upp den mörka himlen och slog ned någon halvkilometer bort, men mullret var högt och olycksbådande. Gnägganden och skrämda skrin kunde höras mellan vindens andetag, förmodligen hade några av hästarna blivit skrämda av blixtnedslaget. Inget att bry sig i, Gnirk's män fick ta hand om det.
Det rasslade till utanför tältet och han lade handen snabbt över svärdsgreppet. Tankarna som for genom hans huvud fick honom att darra av nervositet, men han lugnade sig snabbt när röster hördes utanför.
-Lord Gnirk!
En lång, bred man vek upp tältskynket och bugade snabbt innan han klev in. Hans mörka hår hängde i stripor som klistrades över hans ansikte, det droppade ymnigt från både hår och skägg och de genomvåta kläderna satt tungt.
-Fem av hästarna har slitit sig och en av draghästarna rusade in i kvinnornas tält där den löpte amok!
Gnirk frös till där han stod, men behöll sitt stela uttryck.
-Några skador?
En stunds tystnad föll mellan de båda männen.
-Anned? kom hårt från Gnirk, som tappat tålamodet av tystnaden.
-Två av kvinnorna har fått benbrott, fem har lättare skador. Och..., Anned blev åter tyst och han undvek sin ledares blick.
-"och?!" hans ton var nu fylld av irritation.
Annid bet ihop innan han svarade.
-Ragdiv blev sparkad! slängde han ur sig, och såg ner i marken.
En iskall kår och yrsel for genom Gnirk's kropp och han var tvungen att sätta sig.
Mjuka andetag och ömma smekningar.
"Jag tror knappast att det kan bli bättre än såhär."
"Inte?"
Ett underbart, klingande skratt.
"Såklart inte, dummer!"
Ljust blå ögon mött hans bruna.
"Jag älskar dig..."
-Är.. är hon... Är hon allvarligt skadad?
Det vred sig i Anned's mage och hans hjärta smärtade när han uttalade orden.
-Hon är död.
Gnirk hann inte smälta det som sagts, förrän ett högt, blodisande skrik ekade genom lägret. Han reste sig häftigt.
-Vad i...? utbrast Anned och rusade ut ur tältet.
Skriket följdes av flera, både oroliga från männen och barnens skräckslagna rop.
Gnirk stod tyst och lyssnade. Vinden hade mojnat och regnet avtagit. Ropen och skriken blandades tillsammans med ett avlägset muller.
-Lord Gni.., hördes någon ropa, men namnet avbröts av ett omänskligt läte från den som ropat. Så omänskligt att Gnirk ryste till häftigt och kände hur paniken började sprida sig i hans kropp.
Han tog ett djupt andetag, drog sitt svärd och kikade försiktigt ut. Om dem var under anfall så var det bäst om han hjälpte till, även om han var den ende som kunde hålla ihop gruppen.
Solen hade börjat lysa upp horisonten och spred ett svagt gulorange sken genom mörkret.
-Fan, svor han till då det fortfarande var för mörkt för att se något.
Han stelnade till när det helt plötsligt blev helt tyst runt honom. Inte ett ljud hördes förutom hans egna hårda hjärtslag. Förtvivlad, panikslagen, men samtidigt ilsken över att någon var dum nog att anfalla hans familj och vänner steg han ut ur tältet. Inget hördes. Hade alla flytt, blivit tillfångatagna? Han tog ännu ett steg, men halkade omkull när han satte ner foten på något som gled undan under hans vikt. Ilsket och generat reste han sig och försökte borsta av leran.
-Anned! Kob! Aknat! ropade han i hopp om att få ett svar. Någon borde väl vara kvar?
En mjuk vindpust fick det att prassla lätt om lövträden, men inget svar kom.
-Vart fan är alla? muttrade han lågt och fortsatte att gå, men återigen halkade han på något och for omkull.
Han reste sig vingligt och i samma stund kom en av hästarna, en skimmel, rusande mot honom, och han var tvungen att kasta sig undan. Svärande reste han sig och såg efter djuret, något som han skulle komma att ångra.
I hög fart rusade hästen in i något som verkade vara en vägg, kanske att det dumma djuret sprungit in i ett träd? Hästen föll omkull och låg stilla ett tag, innan den kvicknade till och började sparka vilt för att komma upp. När den fick benfäste såg Gnirk hur flera mörka figurer samlas runt den, skräckslaget stod han tyst och fortsatte titta.
Ett högt, fruktansvärt skri hördes när ett av bakbenen plötsligt slets av. Illamående och äcklat ville han bara vända om och springa, men han fortsatte titta, som om han var i trans. Han kunde inte röra sig, hur mycket han än försökte. Ännu ett ben slets av och hästen skriade än högre.
En av de skuggliknande figurerna flöt runt hästen innan den stannade till vid magen, där den verkade titta nyfiket på varje andetag den panikslagna hästen tog. En strimma av mörkret letade sig upp över hästens mage. Ett lågt gurglande morrande hördes och så grävde skuggan sig in och slet upp magen. Hästen gav till ett sista skri och sparkade häftigt innan den slutligen blev helt stilla.
Gnirk skakade av skräck när han såg blodet och inälvorna kastas ut över marken, och nu lydde kroppen. Han vände sig hastigt om och kräktes. När hans mage var tom föll han utmattat ihop, han blundade, andades häftigt och önskade att han låg i Ragdiv's armar. Han låg tyst länge, han varken orkade eller vågade röra sig.
Solen hade klättrat upp en bra bit över horisonten och lyste upp dalen. Fåglar började kvittra och Gnirk slog försiktigt upp ögonen. Den kvalmiga lukten av blod hängde tung i luften och när han äntligen orkat resa sig såg han varför.
Lemlästade kroppar låg utspridda överallt. Män, kvinnor, barn och djur, ingen verkade ha klarat sig undan de där varelserna. Återigen sköljde ett illamående över honom, men han lyckades på något sätt hålla sig från att kräkas.
Sakta såg han bort mot skimmeln. Skuggorna fanns inte kvar längre, och han andades ut. Han gick fram till djuret, inte något av den vita pälsen var fri från blod, och bredvid låg resterna av vad som kunde ha varit ett föl. Bilden av skuggan som tittade på hästens mage kom tillbaka till honom och han förstod varför den gjort så. Varelserna verkade kunna känna av liv..
Gnirk vände sig skakande om och såg ut över lägerplatsen. Han föll förtvivlad till marken och började gråta häftigt. Han var ensam! Han hade förlorat allt, sina vänner, sin kärlek, sin framtid, på grund av hans egen dumdristighet. Han skulle ha lyssnat på männen. De skulle inte ha stannat här.
Steg hördes plötsligt bakom honom och han for skrämt upp. Till sin lättnad var den en brun häst, Anned's stridshingst för att vara mer precis. Hingsten hade av någon anledning sin mundering på, och sakta tog Gnirk tag i tyglarna samtidigt som han pratade lugnt för att inte skrämma den. Snabbt drog han sig upp i sadeln, han ville komma härifrån så fort som möjligt, men föll direkt ner i resterna av stoet och fölet. Förvånat, med kväljningar stockande i halsen och tårögt tittade han upp mot hingsten. Ett högt dödsskri steg ur hans strupe när hästens former löstes upp och en enorm skuggliknande varelse tornades upp framför honom.
-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.--.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-
Review please!
Namnlös..
Får se om det blir något mer, det känns som att den inte är färdig än.
Och, ja, jag är en amatörskrivare.
Gillar ni inte det jag skriver, så behöver ni inte läsa heller. xP
Men tala gärna om vad jag gör fel, isåfall, så att jag kan bättra mig!
Varning!
Innehållet kan vara stötande, läses på egen risk!
Även om jag inte har med något direkt "beskrivande".
___________________________________________
- Dante!!
Det lilla hotellrummet, upplyst av ljuset från solnedgången, fylldes av utmattade stön och häftiga andetag.
Elisabeth lät sina händer vandra ner från dom breda axlarna till den välmusklade ryggen, där hon försiktigt klöste med naglarna, samtidigt som hon andfått kysste hans hals.
Ett lågt kvidande smet från hennes läppar när hon kände honom retfullt sakta dra sig ur henne, så som han alltid gjorde.
Och som vanligt satte han sig på sängkanten och torkade av sig med en handduk,
som legat på en vit stol bredvid sängen.
Utan ett ord räckte han henne en annan handduk, utan ett ord tog hon den och skyndade sig in i badrummet.
Hon sjönk ner på toalettsitsen och suckade djupt.
Det hade gått fem veckor sedan de träffades. Eller, ja, Dante träffade henne. Nästan i alla fall.
Hon hade varit extremt stressad den dagen, allt hon gjorde hade slutat i kaos, och på vägen tillbaka till hennes jobb från lunchpausen, hade hon gått rakt ut på gatan utan att se sig för. Det enda hon hann uppfatta var tjutet från bromsarna och skrik från folket på trottoarerna.
Lyckligtvis hade han hunnit bromsa i tid, den lilla röda cabrioletens nos befann sig bara ett fåtal centimeter från
att ha krossat henne.
Hon började le vid minnet av hans chockerade ansiktsuttryck.
Det vita håret, som fortfarande lektes med av vinden från den höga farten, de ljust blå ögonen som förvånat och chockat stirrade på henne, hans läppar som var lätt särade...
Hon hade mött en ängel, fallit för honom vid första ögonkastet, och det hårt.
Efter den incidenten hade de kontinuerligt hållit kontakten, och varje gång hade de hamnat i just det här rummet, i just den här sängen.
- Kan du ge mig mina kläder, ropade hon samtidigt som hon reste sig och spolade.
Hon gick till handfatet och tvättade händerna. Hon suckade lågt när hon tittade in i spegeln och borstade snabbt igenom håret.
- Här, hörde hon Dante's varma, mogna, men ändå lekfulla och spydiga röst säga, och hon såg honom ställa sig i dörröppningen med hennes kläder i famnen.
- Tack, sa hon lågt.
I spegeln såg hon honom lägga ner kläderna men hon undvek hans blick.
- Lissy...
Hennes smeknamn kom som ett mjukt stön, och hon kände hans läppar mot hennes axel. En av de stora, grova händerna letade sig runt hennes midja, medan den andra fjäderlätt smekte undan det långa bruna håret från hennes hals.
- Dante, viskade hon och slöt ögonen.
Hans tunga dansade över hennes hud, närmare nacken, och hon kunde inte låta bli att sucka nöjt.
Hon öppnade ögonen igen och tittade på deras avbild i spegeln.
Vad hade hon gjort för att få vara såhär lycklig? Att få vara med mannen hon älskade mer än något annat?
Dante nafsade lätt på hennes öra, lade hakan på axeln och tittade rakt fram.
Deras blickar möttes i spegeln, och Elisabeth kunde känna hur hennes kinder hettade till.
Dante log förföriskt, vilket fick en rysning att strömma genom henne, och böjde sig ner till skuldran.
I samma stund brast hennes självförtroende, och med ett "Sluta", tog hon sina kläder och lämnade badrummet.
- Heh, Lissy?
Han lutade sig mot dörrkarmen och tittade på henne.
- Vad är det för fel?
Hennes tankar snurrade, även om hon visste att hon skulle må dåligt av det, så kunde hon inte få dom att sluta.
Hur berättar man för någon att man är över öronen förälskad i den personen, när man vet att känslorna inte är besvarade, och att man antagligen bara blir lekt med?
- Jag ska träffa min bror om tjugo minuter, ljög hon, och började klä på sig.
För någon som Dante var hon antagligen bara ännu ett ligg.
Hon stannade upp när hon började fundera på hur många han låg med samtidigt som henne, men tanken äcklade henne så mycket att hon slängde på sig jackan, tog handväskan och skyndade sig mot dörren.
- Okej, visst, sa han och började klä på sig. - Syns sen då, Lissy.
Hon stannade vid dörren och vände huvudet mot honom.
Leendet som mötte henne, fick hennes mage att knyta sig hårt, bara för att i nästa stund vara full av dansande fjärilar.
- Det gör vi, sa hon rodnande och utan att tänka.
Hon log för sig själv när hon vände sig mot dörren.
Precis när hon skulle till att öppna, så sköts den upp från andra sidan.
En lång, blond, och mycket vacker kvinna, klädd i läder stod utanför.
- Ah, Trish, utbrast Dante. - Kunde du inte vänta, eller?
Tiden saktande in för Elisabeth, hon blev häftigt yr, och illamående. Hade han kvinnor på kö, eller?
- Nej, jag vill få det här överstökat, bara, sa kvinnan och log snabbt mot henne.
- Lissy, det här är..., började Dante säga, men avbröt sig när han såg henne storma förbi Trish. - Lis, ropade han och rusade efter henne, men hon hade precis hunnit iväg.
- Jag skulle nog också springa min väg om jag var tvungen att ha sex med dig, Dante, sa Trish roat. - Ska vi?
Han suckade irriterat, gick tillbaka in i rummet och hämtade sin röda rock.
- Lady har säkert hunnit med allt det roliga nu, bara för att du ska vara så seg.
Han morrade till och smällde igen dörren efter sig.
____________________________________________
Kommentarer? Kritik? En arg mobb? ;P
För alltid hos dig...
Vinden lekte med det långa mörkbruna håret , en kall vind som bevisade att sommaren var över för det här året.
Himlen var klart blå, endast några enstaka moln kunde anas i horisonten. Eftermiddagssolen lyste starkt och fick de få röda och gula löven glänsa bländande.
Ett lågt gnäggande hördes långt borta och hennes hjärta slog fortare.
Hon vände sig mot ljudet, mot den stora lugna floden som ringlade några meter från hennes hem.
Deras hem.
Vågorna fick ytan att glittra som av diamanter och gjorde bilden av den lilla gröna dalen ännu mer förtrollande vacker.
Ännu ett gnägg hördes, den här gången närmare.
Hon stod stilla och lyssnade, osäker på om hon skulle fly eller inte.
Den lilla gården låg öppet, det var lätt att få syn på det från kilometers avstånd. Och i dessa tider var det inte säkert att bo såhär, något som hon avskydde, men hon var tvungen att acceptera det, åtminstone tills han var tillbaka.
En kraftig vindpust röt till och hon kände paniken krypa längs ryggraden. För ögonblicket var hon så sårbar.
Dundret från den vita hingsten var helt plötsligt precis bakom henne, och hon var tvungen att kasta sig undan för att undvika att bli översprungen.
Hon landade hårt i sluttningen ner mot floden och kved till lågt. Hennes hjärta slog hårt och rädslan snurrade i hennes mage.
Hingsten stannade upp en bit från gården, snodde runt och galopperade sakta fram mot henne.
Glimten av hästens vita ben och rött tyg fick rädslan att försvinna och bytas ut mot ilska.
- Idiot, morrade hon irriterat och möttes av ett djupt välkänt skratt.
Hon reste sig sakta och borstade av kläderna.
Mannen på hästen höll sig för magen och skrattade högt.
Synen av krigaren fick henne att började le.
- Välkommen hem, sa hon och kände hur ilskan tinade bort.
Han slutade direkt skratta vid ljudet av hennes ljusa röst, satt av och gick sakta fram till henne.
- Suzume, sa han mjukt och tittade rakt på henne.
Hon kände hur det hettade till i kinderna och vek undan blicken.
En läderklädd hand smekte hennes kind lätt innan den grep tag om hakan och tvingade henne vänligt men bestämt att titta på honom.
- Jag har saknat dig.
Hon ryste till när den andra handen letade sig runt hennes midja och drog henne närmare.
Han släppte taget om hennes haka och lät handen glida genom hennes hår.
Försiktigt böjde han sig mot henne, men hon skrattade lekfullt till och drog sig bort från honom.
En irriterad suck steg från hans strupe och han vände sig hastigt om mot hästen.
Hon log. Han var så lättirriterad, och det roade henne.
- Kiyoshi, sa hon med ett skratt och gick fram till honom.
Hon förde en hand till hans arm och smekte den lätt.
- Jag har saknat dig också, men du får hålla dig på avstånd tills du har badat och fräschat upp dig, sa hon lågt, och höll tillbaka skrattet.
Hans röda och svarta dräkt var blöt och lerig, han hade löv och kvistar i håret och lukten av häst, svett och blod hängde tung runt honom.
- Du kanske har rätt.
Han gick tillbaka till hästen och satte upp igen.
- Hämta rena kläder , så kan vi bada tillsammans, sa han flirtigt och flyttade sig bakåt på hästen så det fanns plats för henne i hans famn.
Hon suckade lågt men gjorde som han sa.
De hade ju ändå varit skiljda i flera veckor...
Snart nådde de den välkända platsen, dom varma källorna som låg djupt inne i skogen vid foten av ett berg, undanskymt från den övriga världen.
Kiyoshi var den första att gå ner i vattnet och Suzume kunde inte hålla blicken från honom.
Det långa korpsvarta håret, den välmusklade men ändå slanka kroppen, till och med alla ärr han fått genom år av krigande och hård träning var attraktivt.
Han var utan tvekan en underbart vacker man, och hon var glad att han tillhörde henne och ingen annan.
-----------------------------------------
Jahaja.. Mitt senaste påhitt. Cheese AB! >.< Det känns som att jag borde öka ut inledningen lite mer..
Är lååångt från klar, men vill se vad ni tycker om inledningen(plus lite till ;) haha)
Ska jag fortsätta, eller ska jag hitta på nått nytt?
Remember me?
It was still pretty early, but the small café was close to crowded.
She turned page again and yawned as a woman approached her.
- Would you like a refill?
She thought for a moment.
- No, I'm good.
The waitress nodded and left.
- Indeed you are. Your goodness was the one thing that made me see the light.
That voice!
Time seemed to slow down, her movements froze and she started to shiver.
It couldn't be...
- H..how?
That familiar deep, raspy voice of his rumbled through her body making her gasp for air, making the shivers so much stronger, as he spoke.
- If I only knew.
She swallowed hard, forcing herself to not turn and look at him.
- If I turn around, she said. - Will I scream? Get mad? Faint?
He laughed softly, sending chills down her spine.
- Why not turn to find out?
- What if my heart breaks?
She breathed heavy, uncertain of what he might do.
Suddenly, a big, warm hand moved her hair away from the neck, and oh so gently touched her.
She sighed, leaning into the touch, savouring the soft feeling of his skin against hers.
Oh, how she had longed for her skin to be caressed like this again.
Old feelings mixed with new, she moved away, confused about what to do.
- I'm happy with him, she said, feeling his hand leave her.
- I see.
His voice was not as cold and aggressive as she remembered, it was filled with sadness, hurt.
She closed her eyes, telling herself that this could never be.
- Well, I am glad I got to see you one more time. I truly wish for the two of you to be happy together.
She could hear him turn to slowly walk away.
Her heart was tearing apart, she did not want to lose him again, and at the same time she knew that having him in her life would most likely not work.
She couldn't be in love with two men.
But the feeling of losing him, the memories of the last time she saw him, the feeling of having him back in her life, grew stronger than her recent love.
- Wait, she shouted, standing up so sudden the chair fell over.
She turned slow, and as she saw that blue-gray hair, flowing down his shoulders, that wonderfully built body, those beautiful amber eyes that gently looked straight at her, her heart sped up and she decided.
- Please, don't ever leave me again.
He smiled and walked up to her, pulling her into a hug.
As she nuzzled against his shoulder, taking in that spicy scent, she felt safer, more protected and loved than she ever had.
Slightly breaking the warm hug, she looked up at him.
Those beautiful features making her smile.
- You look good in a suit, it's a nice change.
Review please. Kritik mottages mer än gärna.
